23 november 2006

Ett RIKTIGT äventyr...


Idag var vägen avskuren i den ravin vi planerat att passera. Halva gruppen ville ändå försöka och få ett riktigt äventyr. Det fick de…

Efter att ha burit motorcyklarna en och en över klippblock och floder så var vi för långt in för att vända. Detta var nu på riktigt. Till och med Timmy var trött.

Vi kom ut till slut och äter nu den första av fem rätter på kvällens bankett.

22 november 2006

Marocko-Marathon


Även i år har vi uppgraderat turen med en marathonetapp. Servicebilen kunde inte passera en flod nära Algeriet. Men mc-körningen har varit kanon med flodbäddar som rena star wars och dyner höga som Follingbomasten.

Vi har även kört ned oss i kvicksand – vi letar fortfarande efter Timmy…

21 november 2006

Kul i sandlådan!


Dyner, dyner, dyner... Idag har vi haft hisnande upplevelser i världens största sandlåda. Några har åkt till toppen och några har ont i kroppen.

Mitt i sandhavet mötte vi en berber med mobiltelefon!

Timmy lyckades flyga över byns hela grönsaksodling till allas förtjusning. Nu ser vi fram mot de sista dynerna som några ska ta med kamel. Sen får vi se om det blir bongo-trummor och magdans som förra veckan?

19 november 2006

Med lite tur kanske hotellet står kvar hela natten?


Efter första dagens körning med herrarna kom vi fram till vårt hotell… som spolats bort av regnet!

Har nu hittat ett annat förhoppningsvis mer rustikt ställe, just där den enorma dalgången är som smalast.

Fick klättra upp några hundra meter för att skicka viktiga sms... (som den här rapporten)


18 november 2006

Dags för killarnas ökentur!

Efter ytterligare tjugo mils rekognoseringsrunda i Atlas idag är det nu dags för nästa ökentur.

Deltagarna är på plats och har blivit utrustade med mc och annat, så i morgon är det tidig start för att hinna förbi alla bortspolade vägar innan mörkret faller.
Jihaaaa!

17 november 2006

Tjejrapport: 16 november Marocko

Dag 5. Denna morgon var vi alla redo att ge oss på den 70 kilometer långa pisten klockan åtta. Dagsetappen gick genom ett stort antal byar med lerhalmsbyggda hus. Överallt sprang barn fram till vägen och vinkade när de hörde oss komma. Småtjejerna skrek förtjust när de märkte att det bara var tjejer på motorcyklarna. Vi körde i strålande solsken under klarblå himmel utmed höga, karga sedimentationsberg med frodig grönska och palmer i dalgångarna. Vilken kontrast mot det grå snöslasket i Sverige! Allt var fantastiskt men plötsligt var de 70 kilometrarna till ända. Redan? Då valde vi att ta oss an ytterligare 35 km pist innan lunch. Sträckan började med en slingrig getstig med på sin höjd en halvmeters bredd utmed en stenig bergskant med ett hiskeligt stup på ena sidan. Den var frivillig och endast tre av oss gav sig på och klarade av utmaningen.

– Vilken adrenalinkick jag fick! utbrast Susanne. De andra valde att ta grusvägen upp, som i och för sig mer liknade en stenig stig än en väg. Resten av pisten innehöll otroliga mängder sten av varierande storlek (se bild) och den avslutande lunchen var mycket efterlängtad. Eftersom vi fortfarande inte fått nog av steniga vägar med oväntade hinder som sand, stenbumlingar eller underminerade kanter, nappade vi på tipset att besöka ett litet vattenfall, Cascade. Vi körde genast dit på en 10 km lång serpentinväg med otroliga vyer. Men vi var mer intresserade av grusvägen (läs koncentrerade på körningen) och hur man bäst och snabbast kan ta sig fram till nästa kurva. Naturupplevelserna kom först när vi gjorde paus och kunde se oss omkring.


Sista biten nere till vattenfallet gick vi till fots och där nere ”jobbade” en gammal man som ville byta till sig Lena för tio kameler (se bild) för att hon verkade lämpad att sköta hans ekonomiska affärer. Han sålde cola och mint-te och pratade bara franska, men vi samspråkade och förstod varandra väl ändå. Vi var den gladaste och trevligaste grupp han träffat på sina 25 år vid vattenfallet. Fast det säger han säkert till alla…

Vi har haft sagolik tur med vädret och det var bara de sista kilometrarna som det regnade några smådroppar. De här dagarna har varit helt fantastiska och det är svårt att fatta att det redan är över. Vi skulle vilja köra minst fem dagar till. Vår guide Bertil Markusson, MCraft, som hjälpt oss att planera och organisera äventyret, var nog lite bekymrad över hur han skulle fixa resan för oss sammanlagt tio tjejer eller ”Sahara´s Brudar 2006” som turen döptes till. Ingen liknande mc-tur bara för tjejer har ordnats vad han vet om i alla fall. Men, har var mäkta imponerad av vår prestation. Vi är själva väldigt nöjda och imponerade av vår insats denna vecka. Turen har bestått av en bit över 100 mils körning på fem dagar, med uppskattningsvis 55 mil på typiska Dakar-pister av varierande svårighetsgrad och sen tillkom en tuff heldag i sanddynerna där några av oss dessutom tog oss upp på den högsta sanddynen. Otroligt nog har vi klarat oss helskinnade genom hela resan, med undantag för blåmärken, blåsor i händerna, skrubbsår och givetvis kramp i gashanden (sk Dakarsjukan). Det var endast stackars Anna-Karin som insjuknade i den nästan obligatoriska magsjukan de sista timmarna denna sista dag. Vi hade en minnesvärd femrättersmiddag på kvällen som krävde fleras timmars sovmorgon, varför denna sista reserapport blivit något försenad.



Som lite kuriosa för er som sett filmen Babel, kan vi nämna att den delvis är inspelad i ökenstaden Quarzazate, där vårt mc-äventyr började och slutade. När Brad Pitt, som är huvudrollsinnehavaren i Babel, var här ville han träna mc-körning en dag. Han kontaktade samma firma som vi hyrde hojarna ifrån, och Åsa har kört runt hela veckan med samma hoj (se bild) som Brad körde!
Tack för den här gången och hoppas ni haft en trevlig läsning!


Från Atlasbergen

Sitter på toppen av Atlasbergen med Timmy och tar igen oss efter en grym bergspassage. Det här är Atlas svar på Islands Landmannalaugar.

Teoluet heter byn där vi lyckas få in hojar och oss själva i ett lerslott. Nu ska vi dricka the och äta get ur lerkrus, då det är det som bjuds.

16 november 2006

Tjejrapport: 15 november Marocko

Flodpassage

Dag 4. Vi var körklara redan klockan 8 eftersom vi hade en tuff dag framför oss och vi ville hinna dagens etapp innan mörkrets inbrott. Men först körde vi 55 km till den lokala macken för att tanka och öka på luftrycket i däcken. Under gårdagens körning i sanddynerna hade vi lägre lufttryck i däcken för att få bättre prestanda i sanden, men idag var det annat underlag. Vid macken delade vi in oss i två grupper som vardera körde sammanlagt 260 km från Merzouga till Zagora, den ena gruppen på asfaltsväg och den andra på typiska Dakarrally-vägar.

Valet av asfaltsväg föll sig naturligt för de av oss som kände sig ömma efter en eller flera vurpor dagen/dagarna innan eller helt enkelt inte skulle klara av det tempo som skulle krävas för att hinna fram innan mörkret. Vägen bjöd på ett fantastiskt scenarie av det Marockanska landskapet och gott om tid för pauser. Men eftersom vi också var fullt utrustade med första-hjälpen-kit, så kunde vi plåstra om en gammal man som fått handen uppskuren vid en bilolycka. Undrar vad han tänkte när det dök upp fem svenska tjejer i mc kläder som snabbt gjorde att snyggt bandage. Vi blev också stoppade av polisen som frågade om det var rally eller privat, och vår guide Abdu svarade givetvis att det var rallykörning varefter de kunde fortsätta.

Det andra gänget körde 5 timmar offroad som innehöll både sanslösa vidder där gasen vreds i botten och drygt 4 mils hårdkörning på sten där framhjulet kastade än hit och än dit. Dagens etapp var riktigt tuff. Blåsor började växa fram i händerna eftersom man krampaktigt försökte hänga kvar i styret. Det dammade rejält från den framförliggande motorcykeln och underlaget växlade snabbt, så under körningen hann man inte med så mycket naturupplevelser utan hade blicken på vägen. Hela tiden fick man vara beredd på att det när som helst dök upp ett hål, en stor sten, ett uttorkat dike eller ett par dromedarer. Lunchen dukades upp på motorhuven till följebilen och åts medan byborna nyfiket undrade vilka vi var. Även om vi inte höll samma höga hastighet som de som kör Dakar-rallyt, klarade vi dagens etapp galant och vi konstaterade att ingen av oss skulle vilja köra de steniga partierna i mörkret. Väl framme vid hotellet fann vi att offroadgruppen kom fram före landsvägsgruppen. Det berodde kanske mest på att de fick vänta på lunchen i över en timme i en för övrigt tom restaurang.

Hälsningar Lena, Susanne, Lise-Lott, Margareta, Anna-Karin och Åsa

14 november 2006

Jag är mållös!


Sex tjejer, varav tre från Gotland, tog sig hela vägen upp på den 200 meter höga dynen! Den som ingen av grabbarna klarade i fjol! Vilka brudar!

Tjejerna rapporterar från måndagen i Marocko


På morgonen stod vi uppställda bredvid motorcyklarna halv nio, precis som planerat, men lite poserande för en grupp amerikanska pensionärer tog lite längre tid än vi tänkt oss. Dagens första etapp blev en turisttur till en ravin i Georges du Todra. Förra veckans regnande hade satt sina spår även här, och delar av vägen och bron hade rasat. Vyerna på vägen dit och tillbaka var helt otroliga, det var som att köra i en saga och kontrasterna mellan bördig dal med palmer och sandig stenöken var fantastisk att skåda.

Vi körde igenom Tinejdad där vi vek av på en mindre väg för att någon kilometer senare köra rakt ut i väglöst land. Via leriga flodbäddar och fält med stora stenar, tog vi oss fram till ett område med små trevliga sanddyner. Idag skippade vi lunchen och åt lite bröd med makrill och drack cola till. Vi skulle kanske ha behövt nåt annat, men vi ville ägna tiden åt dynerna där vi glatt surfade runt. Körningen i sanddynerna gick förbaskat bra. Till en början körde vi lugnt och harmoniskt, men sen blev vi tuffare och det blev mer vrid på gashandtagen. Vi körde runt några timmar innan vi fortsatte vidare för att betrakta en tysk konstnärs märkliga skapelser mitt i öknen.

Tjejerna i täten la i högsta växeln och drog på full gas över stora fält med klappersten och körde slalom förbi kamelgräset. Det här var rasande roligt! Sedan stod vi inför utmaningen att ta oss över en flodbädd upp till en väg. Efter lite letande hittade vi ett ställe där vi slirade oss igenom gyttjan. Nästa hinder var sandbanken upp till det lilla samhället. Men lite fart löste det sig också, under glada hejarop från samhällets killar.

Det har varit varmt idag och tillsammans med den stora fysiska ansträngningen gör det att det går åt mycket vatten, men en liten kamelgräsbuske duger gott när nöden tränger sig på.

Efter dagen intensiva körning fick vi soppatorsk en efter en, men sent omsider kom vi fram till Efroud där vi ska stanna för natten.

Hälsningar Lena, Susanne, Lise-Lott, Margareta, Anna-Karin och Åsa



Tjejernas dagbok från Marocko

Klicka här och läs tjejernas dagbok från Marocko som publiceras i Corren.

11 november 2006

På väg till Marocko med Tjejturen

Jag har just varit inne i Paris och handlat batterier – kaos! De har parad för första världskriget. Poliser. Stängda tåg. Rök på stationer. En tjej hade ingen biljett i morse. Fotografen hade inga batterier. De flesta var bokade på ett tidigare flyg till Casablanca – vi får väl se om vi hittar dem när vi kommit fram…?

Ingrid fick sitta bredvid Börje Salming på flyget. På planet fanns också världskändisar som Smaklösa på väg ut på turné till Cuba…

(Om du vill läsa mer om tjejerna skriver Corren en artikelserie om deras ökenäventyr)

This page is powered by Blogger. Isn't yours?