17 november 2006
Tjejrapport: 16 november Marocko
Dag 5. Denna morgon var vi alla redo att ge oss på den 70 kilometer långa pisten klockan åtta. Dagsetappen gick genom ett stort antal byar med lerhalmsbyggda hus. Överallt sprang barn fram till vägen och vinkade när de hörde oss komma. Småtjejerna skrek förtjust när de märkte att det bara var tjejer på motorcyklarna. Vi körde i strålande solsken under klarblå himmel utmed höga, karga sedimentationsberg med frodig grönska och palmer i dalgångarna. Vilken kontrast mot det grå snöslasket i Sverige! Allt var fantastiskt men plötsligt var de 70 kilometrarna till ända. Redan? Då valde vi att ta oss an ytterligare 35 km pist innan lunch. Sträckan började med en slingrig getstig med på sin höjd en halvmeters bredd utmed en stenig bergskant med ett hiskeligt stup på ena sidan. Den var frivillig och endast tre av oss gav sig på och klarade av utmaningen.
– Vilken adrenalinkick jag fick! utbrast Susanne. De andra valde att ta grusvägen upp, som i och för sig mer liknade en stenig stig än en väg. Resten av pisten innehöll otroliga mängder sten av varierande storlek (se bild) och den avslutande lunchen var mycket efterlängtad. Eftersom vi fortfarande inte fått nog av steniga vägar med oväntade hinder som sand, stenbumlingar eller underminerade kanter, nappade vi på tipset att besöka ett litet vattenfall, Cascade. Vi körde genast dit på en 10 km lång serpentinväg med otroliga vyer. Men vi var mer intresserade av grusvägen (läs koncentrerade på körningen) och hur man bäst och snabbast kan ta sig fram till nästa kurva. Naturupplevelserna kom först när vi gjorde paus och kunde se oss omkring.

Sista biten nere till vattenfallet gick vi till fots och där nere ”jobbade” en gammal man som ville byta till sig Lena för tio kameler (se bild) för att hon verkade lämpad att sköta hans ekonomiska affärer. Han sålde cola och mint-te och pratade bara franska, men vi samspråkade och förstod varandra väl ändå. Vi var den gladaste och trevligaste grupp han träffat på sina 25 år vid vattenfallet. Fast det säger han säkert till alla…
Vi har haft sagolik tur med vädret och det var bara de sista kilometrarna som det regnade några smådroppar. De här dagarna har varit helt fantastiska och det är svårt att fatta att det redan är över. Vi skulle vilja köra minst fem dagar till. Vår guide Bertil Markusson, MCraft, som hjälpt oss att planera och organisera äventyret, var nog lite bekymrad över hur han skulle fixa resan för oss sammanlagt tio tjejer eller ”Sahara´s Brudar 2006” som turen döptes till. Ingen liknande mc-tur bara för tjejer har ordnats vad han vet om i alla fall. Men, har var mäkta imponerad av vår prestation. Vi är själva väldigt nöjda och imponerade av vår insats denna vecka. Turen har bestått av en bit över 100 mils körning på fem dagar, med uppskattningsvis 55 mil på typiska Dakar-pister av varierande svårighetsgrad och sen tillkom en tuff heldag i sanddynerna där några av oss dessutom tog oss upp på den högsta sanddynen. Otroligt nog har vi klarat oss helskinnade genom hela resan, med undantag för blåmärken, blåsor i händerna, skrubbsår och givetvis kramp i gashanden (sk Dakarsjukan). Det var endast stackars Anna-Karin som insjuknade i den nästan obligatoriska magsjukan de sista timmarna denna sista dag. Vi hade en minnesvärd femrättersmiddag på kvällen som krävde fleras timmars sovmorgon, varför denna sista reserapport blivit något försenad.

Som lite kuriosa för er som sett filmen Babel, kan vi nämna att den delvis är inspelad i ökenstaden Quarzazate, där vårt mc-äventyr började och slutade. När Brad Pitt, som är huvudrollsinnehavaren i Babel, var här ville han träna mc-körning en dag. Han kontaktade samma firma som vi hyrde hojarna ifrån, och Åsa har kört runt hela veckan med samma hoj (se bild) som Brad körde!
Tack för den här gången och hoppas ni haft en trevlig läsning!

– Vilken adrenalinkick jag fick! utbrast Susanne. De andra valde att ta grusvägen upp, som i och för sig mer liknade en stenig stig än en väg. Resten av pisten innehöll otroliga mängder sten av varierande storlek (se bild) och den avslutande lunchen var mycket efterlängtad. Eftersom vi fortfarande inte fått nog av steniga vägar med oväntade hinder som sand, stenbumlingar eller underminerade kanter, nappade vi på tipset att besöka ett litet vattenfall, Cascade. Vi körde genast dit på en 10 km lång serpentinväg med otroliga vyer. Men vi var mer intresserade av grusvägen (läs koncentrerade på körningen) och hur man bäst och snabbast kan ta sig fram till nästa kurva. Naturupplevelserna kom först när vi gjorde paus och kunde se oss omkring.

Sista biten nere till vattenfallet gick vi till fots och där nere ”jobbade” en gammal man som ville byta till sig Lena för tio kameler (se bild) för att hon verkade lämpad att sköta hans ekonomiska affärer. Han sålde cola och mint-te och pratade bara franska, men vi samspråkade och förstod varandra väl ändå. Vi var den gladaste och trevligaste grupp han träffat på sina 25 år vid vattenfallet. Fast det säger han säkert till alla…
Vi har haft sagolik tur med vädret och det var bara de sista kilometrarna som det regnade några smådroppar. De här dagarna har varit helt fantastiska och det är svårt att fatta att det redan är över. Vi skulle vilja köra minst fem dagar till. Vår guide Bertil Markusson, MCraft, som hjälpt oss att planera och organisera äventyret, var nog lite bekymrad över hur han skulle fixa resan för oss sammanlagt tio tjejer eller ”Sahara´s Brudar 2006” som turen döptes till. Ingen liknande mc-tur bara för tjejer har ordnats vad han vet om i alla fall. Men, har var mäkta imponerad av vår prestation. Vi är själva väldigt nöjda och imponerade av vår insats denna vecka. Turen har bestått av en bit över 100 mils körning på fem dagar, med uppskattningsvis 55 mil på typiska Dakar-pister av varierande svårighetsgrad och sen tillkom en tuff heldag i sanddynerna där några av oss dessutom tog oss upp på den högsta sanddynen. Otroligt nog har vi klarat oss helskinnade genom hela resan, med undantag för blåmärken, blåsor i händerna, skrubbsår och givetvis kramp i gashanden (sk Dakarsjukan). Det var endast stackars Anna-Karin som insjuknade i den nästan obligatoriska magsjukan de sista timmarna denna sista dag. Vi hade en minnesvärd femrättersmiddag på kvällen som krävde fleras timmars sovmorgon, varför denna sista reserapport blivit något försenad.

Som lite kuriosa för er som sett filmen Babel, kan vi nämna att den delvis är inspelad i ökenstaden Quarzazate, där vårt mc-äventyr började och slutade. När Brad Pitt, som är huvudrollsinnehavaren i Babel, var här ville han träna mc-körning en dag. Han kontaktade samma firma som vi hyrde hojarna ifrån, och Åsa har kört runt hela veckan med samma hoj (se bild) som Brad körde!
Tack för den här gången och hoppas ni haft en trevlig läsning!

